Jag ser mig omkring. Jag ser ett bord, en datorskärm, ett glas vin, ett fönster och träd utanför fönstret. Jag hör blåsten utanför genom trädens grenar. Alla dessa ting och fenomen är på ett avstånd och i en storlek så att jag kan uppfatta och relatera till dem.
Om ett träd faller utanför fönstret förnimmer jag med synen de ljuspartiklar som studsar emot trädet medan det faller, och med hörseln förnimmer jag luftens molekyler som kommer i svängning när trädet brakar i marken. Om jag för glaset till munnen kommer vinets molekyler i direkt kontakt med mitt lukt- och smaksinne.
Bortom vår förnimbara värld vecklar fler verkligheter ut sig. Men dessa verkligheter ligger utanför vår räckvidd. Våra sinnen är begränsade till en snäv skala, och allt utanför den förblir för oss ogreppbart.
Ner i det minsta lilla, ner till Planklängdernas domän. Det som bygger all vår verklighet; tid och rum, universums minsta partiklar i en darrande dans. Vad som försiggår där – en värld så långt ifrån vår – partiklar som fäster vid varandra, omvandlas, uppstår och förintas.
Vi når inte in i denna mest fundamentala värld med våra sinnen, får inte kontakt eller förnimmelser. Genom matematikens språk får vi ledtrådar, men kan vi någonsin förstå, få djup insikt och en känsla av förankring? En existentiell paradox; det vi och vår omvärld är uppbyggda av är utom räckhåll för våra sinnen.
Ut i det vidsträckta största, där en galax är ett futtigt korn i ett kosmos där galaxhop följer på galaxhop. Galaxhoparna i sin tur samlade i superhopar – våra mått för avstånd räcker inte till, ljusåren fladdrar förbi varandra. Vi har inte förmågan att greppa och se att det bortom gapen av avstånd existerar verkliga objekt och händelser, som för oss döljer sig bakom skimrande prickar och spektrum i teleskop och apparatur.
I oändliga antal bygger de minsta beståndsdelarna upp de största strukturerna. Ofantliga mängder partiklar, som i sin tur kopplar vidare till ytterligare oöverskådliga antal, föder myllrande och oskarp komplexitet.
De komplexa sambanden och antalen i sig överstiger vad våra sinnen kan ta in och våra hjärnor bearbeta. Av nödvändighet suddar vi världen, gör den för oss mer begriplig genom att bunta ihop, förenkla, approximera.
Extraherandet av egenskaper ur ett stort antal partiklar – egenskaper som egentligen är ett medelvärde av partiklars enskilda tillstånd – gör världen mer begriplig för oss. Priset vi betalar är en slöja mellan oss och verkligheten.
Vi lever vi våra liv, med allt vad det innebär, i utkanten av superhopen Laniakea där vår Vintergata är en av hundra tusen andra galaxer. Galaxer som i sin tur består av miljardtals solar som vår. Sprungna ur kosmos är vi: våra kroppars celler, allt vi förnimmer omkring oss – allt byggt av atomer som en gång skapats i stjärnors inre.
Från strukturer ihopsatta av dessa minsta byggstenar härstammar vi: komplexa strukturer som utvecklats under årmiljonerna, strukturer som någon gång under tidernas gång blivit medvetna om sin egen existens och utvecklat sinnen för att förnimma en skärva av världen omkring dem.
(2025)
Alexandra Elevant 