Vi är omringade och inringade av avstånd. Avstånd mellan oss själva och världen omkring oss. Avstånd i våra relationer till andra människor. Avstånd vi bär djupt inom oss och som förhindrar vrår i våra själar att ge sig till känna. Oavsett om vi är medvetna om dem eller inte definierar de vårt väsen.

Kontinuerligt skapar, formar och omformar vi utrymmen för att uppnå antingen manöverutrymme eller trygghet – impulser som vid en första anblick är svåra att särskilja men som drar åt motsatta håll. I önskan om frihet skapas distans för att ge svalka och möjlighet att andas. Och vi andas. Och andas. Tills luften är tunn och syrefattig. Vi späs ut och löses upp.

I strävan efter trygghet skapar vi utrymmen som omsluter och stabiliserar. De isolerande lagren ger värme och skydd, men för med sig en tyngd som krymper vår blick till närsynthet. Vi sjunker sakta. Stelnade i passiv rörelse landar vi på mjuk botten och blir liggande.

Vi lever i kroppsliga, fysiska avgränsningar med individuella blodomlopp och nervbanor. Utan avstånden emellan oss hade vi smält samman och varit ett och endast ett, och därmed helt ensamma i världsalltet. Avstånden ger oss möjlighet att stå i förbindelse med ett större sammanhang och att vara nära något som inte är oss själva.

(2020)